Meningsfull Psykologi
           (Essä publicerad i Psykologtidningen nr 8, 2017 s. 34-35)

Terapi och mycket annan psykologi handlar i grunden om meningsfullhet. Därför måste de psykoteraputiska teorierna ge utrymme för process och emergens och inte stirra sig blinda på kausalt orsakstänkande, skriver Tomas Wånge.

Ontologi handlar om varandets väsen, tillvarons verkliga beskaffenhet. Epistemologi handlar om på vilket sätt och om vad man kan skaffa sig kunskap. 

På 1950-talet försökte Jerome Bruner att etablera meningsskapande som nyckelbegrepp inom psykologin, vilket är något helt annat än att processa data eller att lösa tekniska problem. Men trots det valde man reduktionistiska och mekanistiska metaforer för psykets funktion: datorn och informationsbearbetning.

Vetenskapen uppstod efter 1500-talsfilosofen René Descartes idévärld, som innebar distinkta skillnader mellan sant och falskt, objektivt och subjektivt, m.m. Efter Einsteins relativitetsteori och Heisenbergs osäkerhetsprincip i 1900-talets början har sanningsbegreppet förändrats på många kunskapsområden. Dessvärre har psykoterapin inte följt med i denna utveckling, utan snarare bitit sig fast vid en föråldrad kunskapsteori, med en överdriven tilltro till (natur-)vetenskapen – scientism, enligt filosofen Georg Henrik von Wrights benämning.

De flesta psykologiska teorier är byggda på antagandet att det är möjligt att skaffa sig en objektiv uppfattning om ett fenomen, t.ex. genom direktobservation eller mätskalor. Idén är hämtad från naturvetenskapen som studerar icke-humana materiella fenomen, utan egen vilja eller reflektionsförmåga.

Ett annat antagande är representativism, vilket innebär att det man observerar ger en objektiv sann avspegling av det man studerar. Även om detta är felaktigt så ger det ofta en tillräckligt approximativ representation för vardagligt praktiskt bruk av materiella fenomen. Men annat förhåller det sig med psykiska fenomen som hänför sig till intentionella subjekt som fattar egna beslut och ständigt är involverade i interpersonella kontext av olika slag.
En ytterligare följd av denna idétradition är myten om att vårt psyke skulle vara en slags avgränsad och isolerad apparat, lokaliserad i hjärnan. Förvisso skulle det inte bli mycket till psyke utan vår hjärna - men det skulle det inte heller kunna bli om vi saknade perceptuella funktioner eller inte befann oss i en kropp och i en omgivande mänsklig relationell kontext.

En ytterligare följd av denna idétradition är myten om att vårt psyke skulle vara en slags avgränsad och isolerad apparat, lokaliserad i hjärnan. Förvisso skulle det inte bli mycket till psyke utan vår hjärna - men det skulle det inte heller kunna bli om vi saknade perceptuella funktioner eller inte befann oss i en kropp och i en omgivande mänsklig relationell kontext.

Den cartesianska föreställningsmallen tvingar fram avgränsningar och distinktioner som egentligen inte låter sig göras när det gäller mera komplexa psykologiska fenomen som t.ex. personlighet. Psykiatrin innehåller mängder av pseudoexaktheter, t.ex. DSM-manualens pseudokvantifierade diagnoser. Ett annat exempel är den konstlade uppdelningen mellan kognitivt och emotionellt. Trots allt lever denna objektivistiska syn på kunskap kvar inom psykoterapin. Resultatet är att psykiska fenomen ytterst sällan beskrivs i sin fulla komplexitet (om detta är möjligt) och i värsta fall i grovt förenklade termer.
    
Affektteori är populärt idag och baserar sig till stor del på Silvan Tomkins som insåg affekternas avgörande betydelse för vår motivation och våra erfarenheter. Men även Tomkins teorier är påverkade av cartesianskt tänkande av atomistiskt slag, där affekterna ses som ett slags självständiga distinkta entiteter liknande kemins grundämnen, istället för att betraktas som komplexa emotioner i den intersubjektiva kontext, där de uppstår och regleras.
Det allvarligaste problemet är psykologins svårighet att etablera sig som en självständig psykologisk disciplin, vilket fått till följd att psykologin alltid sökt stöd i andra discipliner, framförallt i de naturvetenskapliga – biologin och neurovetenskapen, ofta med reduktionism som följd. Redan för 30 år sedan uttryckte lundaprofessorn i psykologi Gudmund Smith sin förundran över att det är så vanligt bland psykologer med psykologisk psykofobi, dvs. psykologer som sysslar med att söka påvisa psykologins irrelevans. Detta har medfört att teorier som baserats på medvetande och upplevande betraktat som icke-materiella fenomen inte utvecklats ordentligt. Såväl neuropsykoanalysen som anknytningsteorin skulle kunna bli mera användbar av att renodla och förtydliga de rent psykiska inslagen. 

Psykodynamisk teori och psykoanalysen innehåller ovärderlig klinisk visdom, men den klassiska teorin är byggd på en felaktig eller begränsad kunskapsteori, felaktigheter i utvecklingspsykologin och en föråldrad syn på genus. Därutöver består den traditionella psykodynamiska teorin nästan uteslutande av en begreppsapparat som bara handlar individer, betraktade isolerat från sin omgivning.

Terapi är ett möte mellan två unika subjekt som tillsammans skapar en unik, icke upprepningsbar terapeutisk process. Likväl utgör en naturvetenskaplig modell, där terapi ses som en slags läkemedel som skall sättas in och doseras, den vanligaste föreställningen när man diskuterar effekter och utvärdering av psykoterapi. Evidenskriteriet baseras framför allt på RCT-studier, som utgör ett mycket begränsat perspektiv när det gäller psykoterapi.
Den postmoderna människan ägnar mycket möda åt sin identitet och indirekt kring frågan om meningen med tillvaron. Terapi och mycket annan psykologi handlar i grunden om meningsfullhet. Därför måste de psykoterapeutiska teorierna ge utrymme för process och emergens och inte stirra sig blind på kausalt orsakstänkande.

De som idag kommit längst i utvecklande av en teori om meningsfullhet och med en kontextuell begreppsapparat är den relationella och den intersubjektiva psykoterapin.

                                                                                                                      av  Tomas Wånge

Referenser:

Barsness, Roy E.(ed.)(2018) Core Competencies of Relational Psychoanalysis: A Guide to
                     Practice, Study, and Research.
N.Y.: Routledge
Stern, D.B. (2015) Relational Freedom. Emergent properties of the interpersonal field. 
                      N.Y.:  Routledge.
Stolorow, R., Atwood, G. & Orange, D. (2002) Worlds of Experience. N.Y.:  Basic Books.
Wånge, T. (2016) Affektregleringsteori - en integration av psykoterapi & neurologi. 
                     Psykoterapi 2016:2 s.6–11
Wånge, T. (2016c) Psykoanalysen har många ansikten. Psykoterapi 2016:3 s.6–13