Skyll inte på Freud!
Angående pseudovetenskap & och den psykiska ohälsan
          
                                  (Debattartikel publicerad på Psykologtidningens Sajt 2020-10-25)

Vi får ständigt rapporter om ökad psykisk ohälsa så man kan bland annat ifrågasätta hur väl psykiatrin klarar sin samhällsuppgift. ”Det råder en skriande brist i psykiatrin på kompetens”, skriver Charlotta Sjöstedt. Enligt henne och nio kognitivt inriktade psykologer/psykoterapeuter, som nyligen skrivit en debattartikel i DN är felet psykoanalysens och att vissa psykoterapeuter fortfarande läser några av Freuds verk i sina utbildningar.
 
Socialstyrelsen har i mer än ett decennium givit tämligen ensidiga rekommendationer om kognitiv behandling. JO har nyligen nu prickat Socialstyrelsen för jäv vad gäller kognitiv behandling. Jävet gällde valet av en av DN-debattörerna, Mats Fredriksson som fanns med i expertrådet. Man har pumpat in mängder med pengar till kognitiva metoder i psykiatrin. Inom arbetsförmedlingen och försäkringskassan satsades åtskilliga miljoner på kognitiva metoder och coaching, med tveksam eller t.o.m. negativ effekt.
 
Sedan många år tillbaka har man gjort vad man kunnat för att städa bort allt vad psykoanalytiskt tänkande inom psykoterapin heter. Psykoanalytikerutbildningen i sig ger inte kompetens som legitimerad psykoterapeut. Möjligen kan det finnas det någon enstaka patient som enligt något gammalt specialavtal ligger på den Freudianska divanen för skattebetalarnas medel, men detta är i så fall synnerligen ovanligt.
 
Orsakerna till bristerna inom psykiatrin måste alltså finnas någon annanstans än i psykoanalysen! Sjöstedt m.fl. tror att boten finns i ”i metoder som har vetenskapligt stöd”. Med vetenskap menar man det man kallar evidens och naturvetenskap.

Evidensbaserad praktik innebär att den professionelle väger samman sin expertis med bästa tillgängliga kunskap, den enskildes situation, erfarenheter och önskemål vid beslut om insatser. Ordet evidens betydde från början det som är uppenbart, men har under det senaste decenniet blivit ett ord som ändrat betydelse till bevis eller belagd kunskap, enligt ett naturvetenskapligt sätt att se på saken, måste tilläggas.
 
Vi måste fråga oss hur väl anpassade naturvetenskapens tankesätt och metoder är för att möta psykisk ohälsa. Naturvetenskaplig forskning gör en strikt åtskillnad mellan subjekt och objekt och försöker minimera all subjektivitet - ett tankesätt med en grund som inte utan vidare kan kopplas till människokunskap. Metoderna kan fungera när det handlar om den mänskliga kroppen och dess mekanik och kemi – ett brutet ben, en infektion, etc. När det handlar om människans psyke blir det inte meningsfullt att försöka reducera patientens subjektivitet och inte heller terapeutens. Då måste den traditionella sjukdomsmodellen revideras. Det är inte heller lämpligt att isolera kognitivt från affektivt, eftersom båda dessa dimensioner är inblandade i de flesta icke-triviala psykologiska processer och funktioner.
 
En psykoterapi måste istället utgå från patientens subjektivitet. Det handlar då om hur denne upplever sin situation och den mening som patienten tillskriver sitt liv. Alla friska människor har ungefär 37 grader i kroppstemperatur. Men psykologiskt sett är vi helt unika varelser, med olika levandshistorier, erfarenheter och sätt att fungera. Detta innebär att psykoterapeutiska metoder inte skall manualiseras. Man kan inte heller göra upprepade randomiserade dubbel-blindstudier av en psykoterapeutisk behandling, vilken är den gyllene naturvetenskapliga forskningsmetoden. Om man får en medicin så får man samma sak som alla andra patienter. Men om man träffar en terapeut så blir det ett unikt möte mellan två unika personer. Människor är inte ting. Ett ytterligare exempel från vår dataålder. Våra datorer kan likna varandra såtillvida att de kan innehålla samma programvaror. Men innehållet och hur vi använder vår dator är unikt. För att hjälpa en patient med en psykologisk/psykiatrisk problematik måste utgångspunkten vara att lyssna på patientens berättelse. Man måste alltså fokusera på det specifika snarare än det generella. Detta är något som nästan helt försvunnit inom psykiatrin till förmån för diagnostisering, skattningsskalor och standardiserade frågeformulär.
 
Den psykodynamiska synen på psykiska problem, handlar till stor del om att vårt psyke aldrig fått tillräckligt med tillfällen att utvecklas och/eller genom trauman tvingats att stänga av vissa funktioner och/eller erfarenheter. Livserfarenheterna har resulterat i ett själv som är deformerat, blockerat, fruset, rigitt, skadat, sårat, etc. Den terapeutiska situationen har en del unika kvaliteter som ger möjlighet att spåra upp, bearbeta och integrera dissocierade erfarenheter som gör att en hämmad eller avstannad utvecklingsprocess kan sättas igång. Patienten ges tillfälle att ompröva sina uppfattningar om tidigare erfarenheter och får nya tankar och upplevelser.
 
Anknytningsteorin visar att det inte är det som objektivt hänt som är det viktigaste för vår psykiska hälsa, utan snarare hur tillfredsställande man lyckas konstruera och leva med sin (åtminstone för sig själv trovärdiga) levnadshistoria. Det handlar alltså om en slags subjektiv sanning.
 
Freud var en av de första läkarna som började att lyssna på patienten och hans teorier innehåller fortfarande användbara verktyg för detta. Han levde i en annan tid och en del av hans så kallade metapsykologi är förlegad. Framförallt består bristerna i den psykoanalytiska teorin i att den uteslutande består av individualpsykologiska begrepp, som måste kompletteras med relationella och kontextuella begrepp – om sambandet mellan individen och omgivningen. Detta är något som den relationella psykologin har utvecklat.
 
Det finns behov av en bred kompetensutveckling inom psykiatrin för att på bästa sätt hantera den psykiska ohälsan och förbättra funktionen och måendet hos dem som söker hjälp. Problemen inom dagens psykiatri handlar inte om Freud utan framför allt om att den har en felaktig, förenklad och ensidig kunskapsteoretisk syn på det mänskliga psyket. 
                                                                                                                                                                                                               av Tomas Wånge

   Referenser:
     Tidningsartiklar:
        Psykologtidningen #6 2020 av Lennart Kriisa
        DN Debatt 2020-10-08.  av Pontus Böckman, Anna Dåderman, Mats Fredrikson, Dan Katz, Fredrik Malmaeus, Björn Skoruppa,
                                                             Li Wolf, Lars-Göran Öst
        DN Debatt 2020-10-14. av Per-Magnus Johansson
        Göteborgsposten 2020-10-17.  av Per-Magnus Johansson
        Göteborgsposten 2020-10-21. av Charlotta Sjöstedt
     Radioprogram: "Kaliber"  Sveriges Radio P1, 2012-05-13. (Bl.a. en intervju med Mårten Gerle, sakkunnig i psykoterapifrågor på
                                                                                                                  Socialstyrelsen)

... i spåren av Corona
                                                        (Essä publicerad i Psykisk Hälsa nr 2, 2020 s. 33-35)

Virus slår urskillningslöst mot alla men effekterna blir olika beroende på om man är rik och frisk eller fattig och sjuk. Värst drabbas de som är särskilt utsatta, ensamma eller psykiskt sårbara. Har man dessutom en svår eller obearbetad uppväxthistoria kan krisen innebära en allvarlig personlig retraumatisering.
 
Den italienske författaren Stefano Massini gör i likhet med Heidegger en skarp distinktion mellan fruktan och ångest. Massini skriver i sitt alfabet för emotioner:

Fruktan är ett förnämligt vapen som naturen har försett oss med för att skydda oss mot objektiva faror. Ångest, däremot uppstår som en förnimmelse, en förvirrad fallgrop, med osäker bibetydelse, som skapats från psykologisk blindhet och desorientering. Harry Stack Sullivan skulle troligen också ha instämt. Vi och våra patienter, är involverade i ett gemensamt ångesttillstånd och vår uppgift är att försöka transformera detta till ett användbart tillstånd av rädsla, som kan användas som ett vapen mot objektiva faror, menar den italienska relationella terapeuten och f.d. IARPP-presidenten Susi Federici.

Winnicott (1960, Abram 1996 s. 57–68) menade att kontinuitet är en avgörande faktor för vår utveckling och för den terapeutiska processen. Den terapeutiska spelplanen är arrangerad för stabilitet och tillit, och har därmed ett kurativt värde i sig själv. I Coronavirusets spår blir terapier avbrutna och sessioner ställs in. Det finns patienter som känner sig svikna och inte accepterar om terapeuten vill ha terapin på Skype eller mobil. Andra uteblir och kan inte betala för terapi. Det skapas stor osäkerhet både för terapeut och patient om hur man skall definiera den terapeutiska ramen. Hur skall vi kunna skapa en miljö för stöd och härbärgerande både för våra patienter, oss själva och för våra nära och kära i en situation där vi alla känner oss rädda och osäkra? Vi är utsatta för en emotionell storm som är övermäktigt vårt psyke, vilket är detsamma som själva definitionen på ett trauma.

Michael Eigen (2020) är en relationellt och post-Bionskt inriktad NYC-baserad terapeut som skrivit mer än tjugotalet psykoterapiböcker. Utan att förringa allvaret verkar han lugnare än de flesta av oss. Trauma är en del av vår psykiska make-up. Människan är betydligt farligare och har dödat många fler människor än något virus – det värsta viruset finns i människans psyke. Det finns ingen trygg plats och vi känner oss alla hotade. Men de flesta av oss kommer att överleva och vi kommer att växa av det som händer. Det rör sig om yttre hot - inte som vid krig, människor mot andra människor. Därför kommer Coronakrisen att medföra ökad medmänsklighet och leda till mera kreativitet, menar han.
 
Många terapeuter har gått över till sessioner på Skype eller telefon vilket innebär att vi måste förlita oss mer på lyssnandet. Detta är inget nytt utan var ju precis vad Freud gjorde, som satt snett bakom patienten. Vi tänker alldeles för mycket på alla hinder – det är bättre att fokusera på vad vi faktiskt kan göra. Nya situationer ger nya möjligheter. En del tycker att bilderna på Skype eller Zoom bara distraherar. Eigen kallar detta the visual prison och menar att vi kan öppna upp för ny sensibilitet och andra upplevelsedimensioner som kan ta oss djupare. Med lyssnandet kan vi höra vilka affekter som finns där men också vilka som inte finns där. Om man jobbar med Skype eller Zoom kan man fråga patienten: Hur ser du mig? Vad känner du inombords? Vad ser du, vad finns i dig när du ser på skärmen. Det är bara att jobba på (som vanligt) och följa med patienten och processen.

I nuläget är vi rädda för kontakt och blir lite fobiska. Men även dessa sidor har vi latent inom oss: vi behöver andra människor – men vi måste också få vara i fred; vi är attraherade av andra – men ibland också rädda. Det är andra delar av oss som kommer i förgrunden nu. Men det är inte första gången vi är rädda. I vilka situationer har du varit rädd tidigare i ditt liv? Berätta om dina rädslor som barn! När har du tidigare känt ditt handlingsutrymme kringskuret? Vilka förluster har du gjort i ditt liv? Eigen hävdar att vi alltid kan arbeta med det som finns närvarande.
 
Hur skall man tänka runt och göra med de terapeutiska ramarna och reglerna? Skall vi ta kontakt med patienter och höra hur dom mår? Hur skall man göra med betalning och inställda sessioner? Eigen menar att terapeuten skall följa sin inre röst – göra det som känns rätt. Detta är viktigare än att leta efter regelsystem eller standardförfarande. Närvaro och autenticitet är det centrala, viktigare än någonsin i kristider. 
 
Filosoferna Gustaf Arrhenius och Nils-Eric Sahlin (Filosofiska Rummet 2020) varnar för att sätta ett ekonomiskt värde i kronor på ett människoliv. Målkonflikter kräver svåra prioriteringar vad gäller resurser och räddningsinsatser. När liv akut står på spel skall man i förväg och öppet ha diskuterat principer för detta. Det kan handla om människovärde, solidaritet och kostnadseffektivitet. Skall kronologisk eller biologisk ålder prioriteras? Etiska frågor, till exempel resursanvändning ska förbli etiska frågor och inte lämpas över på ekonomer, experter och forskare, menar man.
 
I den internationella relationella föreningen IARPP har man haft ett diskussionsforum om Coronakrisen. Här är några teman: Många av de politiska narcissistiska ledarna har bidragit till att devalvera det som sägs – det talade ordet. Kanske är vår huvudsakliga uppgift att återupprätta värdet av ordet, för att ge hopp och tillit inför framtiden tillsammans med våra patienter. Vår gemensamma sårbarhet och de mänskliga rättigheterna måste vara kärnan i våra sociala kontakter. Vi har ett behov av att känna att vi är en del av allt(et) – en slags anknytning till alla människor och till planeten som är vårt hem. Denna kollektiva känsla är viktig att försöka bevara. Krisen skapar en rädsla för upplösning, vilket kan stärka individualistiska och självbevarande överlevnadstillstånd, som leder till antisociala tendenser och dåliga beslut. Några hoppas på politiskt uppvaknande och ökad aktivism: När vi vaknar upp från coronakrisen, kommer vi att förändra vårt ekonomiska system, och äntligen börja engagera oss i klimatkrisen, och utmaningarna med diskriminering och ojämlikhet? Man har också startat en internetgrupp för att dela drömmar med varandra.
 
Förändras samhället av kriser eller genom planering? Vad blir samhällseffekterna? Socialpsykologen Lasse Dencik, med flera, varnar för en auktoritär våg med inskränkningar i mänskliga rättigheter. Man fruktar reaktioner i form av ökad polarisering, konflikter och upplopp. Coronahotet är globalt, men bekämpningen sker lokalt vilket kan leda till ökade negativa nationalistiska strävanden och projicering av orsaker och ansvar på andra. Å andra sidan kan man ju bara bestämma, agera och ansvara på den spelplan där man befinner sig. Filosofen Roland Poirier Martinsson tror inte så mycket kommer att förändras. Livet består av vardag, inte av kriser.
 
Filosofen Jonna Bornemark har kritiserat vårt nuvarande mätsamhälle med ökad styrning från ekonomism, manualer, riktlinjer, handlingsplaner. Detta har succesivt medfört att vi skall sluta att tänka själva, varvid vårt personliga omdöme kommit i bakgrunden. I förlängningen utgör detta ett allvarligt hot mot humanism, sammanhållning och demokrati. Statsminister Stefan Löfven och statsepidemiolog Anders Tegnell har blivit nationella fadersfigurer som förhoppningsvis bidrar till ökad trygghet, tillit och härbärgerande av oro. SD-ledaren Jimmie Åkesson har varit tystare än någonsin. Psykologen Karin Weman Josefsson skriver att modern motivationsteori, till skillnad från morot och piska, bygger på tre grundläggande psykologiska behov: autonomi (frivillighet), kompetens (information) och tillhörighet (solidaritet). Med den mjukare svenska modellen har man valt att mobilisera civilsamhället genom att vädja till människors omdöme, individuellt ansvar och omtanke. Om denna strategi visar sig framgångsrik och inte leder till värre skador än i andra länder, kommer det uppfattas som en framgång för demokratin.
 
Svaren på alla våra frågor och spekulationer lär i bästa fall komma i efterhand. Axel Hoffer (1993) kommenterade sin egen disciplin som: psykoanalysen är som bäst när den skapar frågeställningar, den är som sämst när den tror sig ha svaren. Kanske kan vi ändå ha lite nytta av våra teorier? Att formulera sig och reflektera över tillvaron är generellt sett ett bra sätt för att ge hopp, härbärgera och härda ut. Det finns därför ett extra stort värde i att kommunicera våra reflektioner i svåra tider. De intersubjektiva (system-)teoretikerna menar att den traditionella cartesianska bilden av vårt psyke som avskilt och avgränsat (the isolated mind) utgör en myt. Istället hänger våra psyken ihop och fungerar tillsammans. En av teorins fyra grundare Robert Stolorow (2019, s. 100) skriver: ett grundläggande existentiellt drag är ”att vi möter varandra som bröder och systrar i samma mörka natt”. Spädbarnsforskaren Daniel Stern (1985, s. 159) talar om den utvecklingspsykologiska vikten av interpersonell gemenskap och avser den process som består av att delge erfarenheter utan något försök att ändra vare sig vad den andre gör eller tror.
 
Flera av de som överlevt svåra förhållanden har vittnat om egna, större eller mindre projekt som hjälpt dem igenom kriser. Jag tror det ligger mycket i detta. Försök skapa egna, eller gemensamma stora eller små projekt. Gör något skapande: måla, skriv, musicera, läs, sy, snickra, dreja, odla, med mera. Bry dig om din nästa, öka kommunikationen med kollegor och vänner. Detta kan skapa hopp, sammanhållning och hjälper oss att dela känslan av den båt vi alla sitter i.
 
(Socio-)ekonomiskt sett är nog svenska psykoterapeuter långt ifrån de värst drabbade jämfört med många utsatta grupper och andra professioner där det redan finns akuta problem med konkurser och arbetslöshet. Det värmer att se alla goda krafter. Vi ser hur många människor gör mer för varandra och många gör fantastiska insatser. Är man stark måste man vara snäll, säger Bamse.
 
                                                                                                                                                                                                       av  Tomas Wånge
Referenser:

Abram, J. (1996) The Language of Winnicott. London: Karnac, s. 57-68
Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Stockholm: Volante
Eigen, M. (2020). Videointervju med Michael Eigen av Aver Govin. Youtube, 1.4.  
                                    https://www.youtube.com/watch?v=vRkaj3A4Egk&feature=youtu.be  
Filosofiska Rummet (2020). Vad krisen lär oss. Sveriges Radio, P1, 5.4.
Filosofiska Rummet (2020). De svåra prioriteringarna. Sveriges Radio, P1, 29.3.
Hoffer, A. (1993) Ferenczi´s Relevance to Contemporary Psychoanalytic Technique. I Aron, L. & Harris A. eds. (1993) The Legacy of                             Sandor Ferenczi. Hillsdale, NJ.: The Analytic Press.
Stern, D. (1985/1991). Spädbarnets interpersonella värld. (Sv.ö.) Stockholm: Natur & Kultur.
Stolorow, R. & Atwood, G. (2019). The Power of Phenomenology. N.Y.: Routledge.
Weman Josefsson, K. (2020). Sveriges linje i kampen mot Corona stöds av psykologisk forskning. (Debatt) Göteborgsposten, 11.4.
Winnicott, D.W.W. (1960) The theory of the parent-infant relationship. I Winnicott, D.W.W.  (1965) The Maturational Processes and                   The Facilitating Environment. London: The Hogarth Press, s. 37-55
Wånge, T. (2019) Relationell Psykoterapi - introduktion och idéhistoria. Stockholm: boD - Books on Demand
 

Meningsfull Psykologi
                                                      (Essä publicerad i Psykologtidningen nr 8, 2017 s. 34-35)

Terapi och mycket annan psykologi handlar i grunden om meningsfullhet. Därför måste de psykoteraputiska teorierna ge utrymme för process och emergens och inte stirra sig blinda på kausalt orsakstänkande, skriver Tomas Wånge.

Ontologi handlar om varandets väsen, tillvarons verkliga beskaffenhet. Epistemologi handlar om på vilket sätt och om vad man kan skaffa sig kunskap. 

På 1950-talet försökte Jerome Bruner att etablera meningsskapande som nyckelbegrepp inom psykologin, vilket är något helt annat än att processa data eller att lösa tekniska problem. Men trots det valde man reduktionistiska och mekanistiska metaforer för psykets funktion: datorn och informationsbearbetning.

Vetenskapen uppstod efter 1500-talsfilosofen René Descartes idévärld, som innebar distinkta skillnader mellan sant och falskt, objektivt och subjektivt, m.m. Efter Einsteins relativitetsteori och Heisenbergs osäkerhetsprincip i 1900-talets början har sanningsbegreppet förändrats på många kunskapsområden. Dessvärre har psykoterapin inte följt med i denna utveckling, utan snarare bitit sig fast vid en föråldrad kunskapsteori, med en överdriven tilltro till (natur-)vetenskapen – scientism, enligt filosofen Georg Henrik von Wrights benämning.De som idag kommit längst i utvecklande av en teori om meningsfullhet och med en kontextuell begreppsapparat är den relationella och den intersubjektiva psykoterapin.

De flesta psykologiska teorier är byggda på antagandet att det är möjligt att skaffa sig en objektiv uppfattning om ett fenomen, t.ex. genom direktobservation eller mätskalor. Idén är hämtad från naturvetenskapen som studerar icke-humana materiella fenomen, utan egen vilja eller reflektionsförmåga. Ett annat antagande är representativism, vilket innebär att det man observerar ger en objektiv sann avspegling av det man studerar. Även om detta är felaktigt så ger det ofta en tillräckligt approximativ representation för vardagligt praktiskt bruk av materiella fenomen. Men annat förhåller det sig med psykiska fenomen som hänför sig till intentionella subjekt som fattar egna beslut och ständigt är involverade i interpersonella kontext av olika slag. En ytterligare följd av denna idétradition är myten om att vårt psyke skulle vara en slags avgränsad och isolerad apparat, lokaliserad i hjärnan. Förvisso skulle det inte bli mycket till psyke utan vår hjärna - men det skulle det inte heller kunna bli om vi saknade perceptuella funktioner eller inte befann oss i en kropp och i en omgivande mänsklig relationell kontext.

En ytterligare följd av denna idétradition är myten om att vårt psyke skulle vara en slags avgränsad och isolerad apparat, lokaliserad i hjärnan. Förvisso skulle det inte bli mycket till psyke utan vår hjärna - men det skulle det inte heller kunna bli om vi saknade perceptuella funktioner eller inte befann oss i en kropp och i en omgivande mänsklig relationell kontext.

Den cartesianska föreställningsmallen tvingar fram avgränsningar och distinktioner som egentligen inte låter sig göras när det gäller mera komplexa psykologiska fenomen som t.ex. personlighet. Psykiatrin innehåller mängder av pseudoexaktheter, t.ex. DSM-manualens pseudokvantifierade diagnoser. Ett annat exempel är den konstlade uppdelningen mellan kognitivt och emotionellt. Trots allt lever denna objektivistiska syn på kunskap kvar inom psykoterapin. Resultatet är att psykiska fenomen ytterst sällan beskrivs i sin fulla komplexitet (om detta är möjligt) och i värsta fall i grovt förenklade termer.
    
Affektteori är populärt idag och baserar sig till stor del på Silvan Tomkins som insåg affekternas avgörande betydelse för vår motivation och våra erfarenheter. Men även Tomkins teorier är påverkade av cartesianskt tänkande av atomistiskt slag, där affekterna ses som ett slags självständiga distinkta entiteter liknande kemins grundämnen, istället för att betraktas som komplexa emotioner i den intersubjektiva kontext, där de uppstår och regleras.

Det allvarligaste problemet är psykologins svårighet att etablera sig som en självständig psykologisk disciplin, vilket fått till följd att psykologin alltid sökt stöd i andra discipliner, framförallt i de naturvetenskapliga – biologin och neurovetenskapen, ofta med reduktionism som följd. Redan för 30 år sedan uttryckte lundaprofessorn i psykologi Gudmund Smith sin förundran över att det är så vanligt bland psykologer med psykologisk psykofobi, dvs. psykologer som sysslar med att söka påvisa psykologins irrelevans. Detta har medfört att teorier som baserats på medvetande och upplevande betraktat som icke-materiella fenomen inte utvecklats ordentligt. Såväl neuropsykoanalysen som anknytningsteorin skulle kunna bli mera användbar av att renodla och förtydliga de rent psykiska inslagen. 

Psykodynamisk teori och psykoanalysen innehåller ovärderlig klinisk visdom, men den klassiska teorin är byggd på en felaktig eller begränsad kunskapsteori, felaktigheter i utvecklingspsykologin och en föråldrad syn på genus. Därutöver består den traditionella psykodynamiska teorin nästan uteslutande av en begreppsapparat som bara handlar individer, betraktade isolerat från sin omgivning.

Terapi är ett möte mellan två unika subjekt som tillsammans skapar en unik, icke upprepningsbar terapeutisk process. Likväl utgör en naturvetenskaplig modell, där terapi ses som en slags läkemedel som skall sättas in och doseras, den vanligaste föreställningen när man diskuterar effekter och utvärdering av psykoterapi. Evidenskriteriet baseras framför allt på RCT-studier, som utgör ett mycket begränsat perspektiv när det gäller psykoterapi. Den postmoderna människan ägnar mycket möda åt sin identitet och indirekt kring frågan om meningen med tillvaron. Terapi och mycket annan psykologi handlar i grunden om meningsfullhet. Därför måste de psykoterapeutiska teorierna ge utrymme för process och emergens och inte stirra sig blind på kausalt orsakstänkande.

De som idag kommit längst i utvecklandet av en teori om meningsfullhet och med en kontextuell begreppsapparat är den relationella och den intersubjektiva psykoterapin.
                                                                                                                                                                                                       av  Tomas Wånge

Referenser:

Barsness, Roy E.(ed.)(2018) Core Competencies of Relational Psychoanalysis: A Guide to
                     Practice, Study, and Research.
N.Y.: Routledge
Stern, D.B. (2015) Relational Freedom. Emergent properties of the interpersonal field. 
                      N.Y.:  Routledge.
Stolorow, R., Atwood, G. & Orange, D. (2002) Worlds of Experience. N.Y.:  Basic Books.
Wånge, T. (2016) Affektregleringsteori - en integration av psykoterapi & neurologi. 
                     Psykoterapi 2016:2 s.6–11
Wånge, T. (2016c) Psykoanalysen har många ansikten. Psykoterapi 2016:3 s.6–13